Arne Melberg om norske biografier i 2011

I Klassekampen 10.12.11 hadde Arne Melberg en kronikk om refleksjoner han har gjort seg etter å ha sittet i juryen for Brageprisen 2011. Jeg tenkte den kunne være av interesse for oss — og ba ham om  få den. Det fikk jeg — og her er den:

 

Under hösten har jag läst tusentals sidor norska biografier. Tillsammans med Sigrun Slapgard och Marius Wulfsberg har jag bedömt och värderat och så småningom nominerat de fyra bästa, slutligen valt ut den allra bästa: vi gav Arnhild Skre Bragepriset för hennes stora bok om Hulda Garborg. Det har varit långa och spännande läskvällar: jag har lärt mig mycket om Norge och funderat mycket på vad som är en biografi och vad det är som gör biografin bra eller dålig. Här ska jag ta upp något av det jag har läst och försöka motivera mitt och vårt val.

Vad är en biografi? Atle Næss’ fina bok om Nidarosdomen har underrubriken biografi. Nu hade inte förlaget sänt in den till bedömning så vi slapp ta ställning till underrubrikens giltighet. Omedelbart kan det verka som om Næss (eller förlaget) anstränger termen ungefär på samma sätt som Sebag Montefiore, som kallar sin bok om Jerusalen för The Biography (som tidigare Peter Ackroyd med London: The Biography). Eller Mark Kurlansky, som skrivit torskens historia med underrubriken: ”en biografi om fisken som förändrade världen.” När detta känns ansträngt eller kanske vitsigt är det väl för att vi förväntar oss att det liv som ska omskrivas – biograferas – är individuellt mänskligt liv. Och framför allt: ett mänskligt liv som inte bara är en cv eller en krönika över de historiska stationer som passeras utan som inkluderar något slags inre liv. Eller bättre: ett inre liv i samspel med det yttre livet, med samtiden och historien. Därmed kunde jag lägga Tor Bomann-Larsens femte volym om Haakon og Maud (som förlaget sänt in som biografi) åt sidan: den boken beskriver Norges politiska historia vinklat genom kungahuset – men den biograferar ingen enskild individ och inget inre liv.

Den enkla skillnaden mellan biografi och historia är att biografen beskriver individuellt liv, historieskrivaren behandlar händelser och rörelser av kollektiv betydelse. Men ett kriterium på den goda biografin är att den avläser det individuella livet i dess samspel med kontext, samtid och historia. Carl Emil Vogt markerar denna ambition i sin Nansen-biografi med underrubriken ”Mannen og verden”. Harald Dag Jølle siktar istället på att karakterisera ”vetenskapsmannen” och äventyraren med titeln Nansen. Oppdageren. Vogt är också den som bäst uppmärksammar Nansen i världen och låter honom växa från nationalist till internationalist. (Det kan också bero på att Jølle med sin omständliga framställning bara når fram till 1912 på sina 500 sidor och således behandlar Nansens internationella insatser i nästa band). Annat jag läst: Arne Vestbø, som har skrivit en fin bok om Moritz Rabinowitz, en judisk köpman som kom att bli en stor lokalpatriot i Haugesund men som förstås deporterades och mördades under kriget – där är förbindelserna mellan den invididuella historien och samtidshistorien självklart slående. Mari Jonasson, som har biograferat Ragna Nielsen; en hederligt informativ presentation men alltför vag när det gäller de historiska sammanhangen. Janet Garton, som har skrivit om Amalie Skram, synnerligen utförligt när det gäller författarhistoria och sjukdomshistoria men också hon alltför försiktig med kontexten, både den litterära och den historiska. Anne Wichstrøm, som har skrivit en utomordentligt vacker bok om Asta Nørregaard, som i första hand är en monografi över konstnären men som ger intressanta perspektiv på konsthistorien och, i någon mån, på kvinnohistorien.

I Truls Gjefsens Arne Næss. Et liv har samtidshistorien en tendens att försvinna bakom alla anekdotiska upplysningar om filosofens yttre liv och gissningar om hans inre liv. Har man läst några mästerverk i den biografiska avdelningen ”liv och tanke” – som Ray Monk om Wittgenstein, Rüdiger Safranski om Heidegger – är Gjefsens bok en besvikelse. Det är på gränsen till fantastiskt att man kan skriva en tjock bok om filosofens långa liv och verksamhet utan att dra in utvecklingen av filosofin internationellt och utan att dra in den allmänna utvecklingen av universitetssystemet (och därmed samhällshistorien). Därtill kommer att Gjefsens bok känns besvärande opålitlig: den är som sagt anekdotisk och de flesta uppgifterna verkar komma från intervjuer och uttalanden som Næss gjorde sent i livet. De källor som uppges är dessutom svåra att lokalisera i bibliografin.

Därmed kommer nästa kriterium: pålitligheten. Den enkla skillnaden mellan självbiografi och biografi är att självbiografin berättar om självet vid den tid då han eller hon skriver om sig själv; men är notoriskt opålitlig om allt annat. Med tanke på detta är det egendomligt att både Gjefsen och så omsorgsfulla skribenter som Garton, Vogt och Jølle utan vidare tar de självbilder som presenteras av Næss, Skram och Nansen som så kallad god fisk. Den enda jag har läst som vågar ifrågasätta ett brev eller en dagbokssida är Arnhild Skre: hon visar fint hur Garborgs självbilder kan tolkas på olika sätt och att det således inte finns någon alldeles rak förbindelse mellan liv och skrift.

Det handlar om något som borde vara obligatoriskt för biografen: kritisk distans. Men som ofta tycks konkurrera med den sympati som biografen känner för sin figur, behovet av att förstå och försvara och promovera. Samma sympati tycks göra det självklart för biografen att han/hon är den som känner sin figur allra bäst. Ingen av alla jag läst öppnar det kapitel som är obligatoriskt i en så kallad vetenskaplig framställning och som behandlar  ”tidigare forskning”. I norska biografier anno 2011 nämner man inga föregångare, inte ens för att polemisera. Varför?

En tänkbar förklaring är att förlagen ogillar sådant (och biografier är ju ofta beställningsarbeten). Det skulle ”tynga” framställningen, minska läsarvänligheten. Om det finns en sådan synpunkt har den lierat sig med biografens upptäckarglädje: han/hon vill vara först på plats, ungefär som den konvention i reselitteraturen som gör att man framställer sig som den förste vite mannen på ett tidigare okänt område, att man alldeles ensam gör de stora upptäckterna och säger det definitiva och sista ordet. Den goda sidan av en sådan naivitet handlar om sympati; den mindre goda handlar om historielöshet. Det är som om man inte vill godta att bilden av den historiska figur som biograferas, särskilt så omskrivna figurer som Skram, Garborg, Nansen, är betingad av en historisk process, som helt enkelt innebär att biografen varken är först eller sist.

Situationen är förstås en annan när det gäller biografier över nu levande figurer, som Ole Jacob Hoels Åge. Historien om Norges største rocker, Christopher Hals Gylseths Storoksen. Arve Solstad og Dagbladet. Båda bygger på en stor mängd intervjuer, säkert också på många förtroliga samtal med dem som biograferats. Båda liknar helgonlegender, även om inte Hoel lägger fingrarna emellan när det gäller att beskriva både Åges och rock-miljöernas mörka sidor (och även om Gylseth godmodigt antyder Arves inflytande över macho-kulturen och dryckesvanorna i Dagbladets redaktion). Båda innehåller en stor mängd av det man kallar returinformation, där de inblandade kan läsa om sig själva. Att Arve-biografin är måttligt intressant beror på att den förlorar sig i redaktionella intriger och personskvaller; den blir snarare en ”biografi” om Dagbladets inre liv, som verkar pågå utan minsta inflytande från den allmänna media- och samhällsutvecklingen. Att Åge-biografin är spännande läsning, också för mig som saknar intresse för miljön och musiken, beror på att Hoel gör utflykter i världen, med paralleller till Dylan och Springsteen, och att berättelsen om ”tattaren” från Namsos blir en klassisk saga om att övervinna motstånd och segra trots allt.

Åge-biografin liknar ibland en roman, med mycket sådant som ”tänkte Åge”, ”tyckte Åge”. Biografierna undviker annars romanen men utnyttjar ändå fiktion, oftast i form av en öppningsscen tänkt att karakterisera huvudfiguren: det är ett grepp som blivit konvention i norska biografier anno 2011. Alla hanterar inte detta lika bra och egentligen är det bara två av de biografier jag har läst som jag finner riktigt välskrivna: Hoels Åge och Arnhild Skres Hulda Garborg. De är också de enda där författarna verkar ha en agenda, en tes, eller ett personligt intresse.

Därmed mitt sista kriterium, som är så vanskligt att jag måste formulera det som en fråga: kan det vara så att den personligt motiverade biografin också blir den bästa?  Jag erinrar mig tre av de bästa biografierna  jag har läst: Sigrid Damms Christiane und Goethe (1998) om Goethes mångåriga älskarinna och sedermera hustru, Joachim Garffs om Kierkegaard, SAK (2000), och Stephen Greenblatts om Shakespeare, Will in the World (2004). Alla tre är våghalsigt spekulativa. Damm skriver så att säga underifrån: utifrån fragment som brevrester och inköpslistor läser hon fram en överraskande kvinno- och litteraturhistoria. Garff odlar tesen om Kierkegaard som tvångsmässigt skrivande grafoman med förträngningsbehov och han ramar in sin framställning med fiktiva scener. Greenblatt skriver så att säga hypotetiskt: Han inleder boken med orden ”Let us imagine …” – ”Vi föreställer oss” – varefter han går igång med att föreställa sig och oss att Will Shakespeare kan ha sett ett resande teatersällskap som grabb och kan ha haft kontakt med den katolska oppositionen, osv.  Alla driver de teser och spekulerar i enlighet med bestämda perspektiv. Det har sina uppenbara risker men det betyder också att man upptäcker nytt och att framställningen får spänning och rentav glans.

Norska biografer tar inga risker. Det gäller också Arnhild Skre, som skrivit den särklassigt bästa av årets biografier. Hon skriver auktoritativt och med full behärskning av sitt omfattande material. Men även om hon inte tar risker, så blir hennes framställning spännande och rentav glansfull. Kanske beror det på att Skre har en agenda, som är både personligt och historiskt motiverad: hon har bestämt sig för att presentera Hulda Garborg som nasjonal strateg, med alla de problem, omkostnader men också framgångar som det betydde för Garborg – och med alla de tvetydigheter som den nationella strategin påför en modern kvinna i Norge anno 2011.

 

Omnämnda norska verk:

Tor Bomann-Larsen: Æresordet. Haakon og Maud V.

Janet Garton: Amalie. Et forfatterliv.

Truls Gjefsen: Arne Næss. Et liv.

Christopher Hals Gylseth: Storoksen. Arve Solstad og Dagbladet.

Ole Jacob Hoel: Åge. Historien om Norges største rocker.

Harald Dag Jølle: Nansen. Oppdageren.

Atle Næss: Nidarosdomen. En biografi om Norges nasjonalmonument og menneskene som bygde det.

Arnhild Skre: Hulda Garborg. Nasjonal strateg.

Arne Vestbø: Moritz Rabinowitz. En biografi.

Carl Emil Vogt: Fridtjof Nansen. Mannen og verden.

Anne Wichstrøm: Asta Nørregaard. En livshistorie.